Kaos, dyra jeans och mycket E – en intervju med Sylvie’s Head

Ni beskriver albumet som ”A narcotic correction of the reverberating sonic solstice.” Vad betyder det egentligen för er – och måste man nästan vara lite sönderdansad för att förstå det fullt ut?

Det handlar om att utforska gränserna av det mänskliga medvetandet, för allas skull. Inga andra musiker vågar göra det längre, de är lika fega och ignoranta som de människor de låter sig styras av.

Det känns som att er musik handlar mer om kropp än hjärna ibland. Är det viktigt för er att musiken känns innan den förstås?

Typ, musik handlar om ljud. Något vi alla kan känna.

Era låtar känns ofta som att de är på väg att falla isär – men precis innan allt kollapsar hittar de tillbaka till rytmen igen. Är det där kaoset något ni aktivt jagar?

Nej, vi försöker spela så tight som möjligt.

”Everything Is Free” är en titel som känns både befriande och ganska mörk samtidigt. Vad betyder den för er?

Allting är gratis. Vi är alla fria. Det var väl det jag ville säga.

Det finns något väldigt intensivt och nästan maniskt över era låtar. Är Sylvie’s Head ett sätt att få utlopp för saker som annars inte får plats?

Utan replokalen har jag ingenstans att ställa min gitarr. Det är bra att ha som extra förråd.

Hur mycket av er musik föds i replokalen och hur mycket byggs fram i studio?

Vi spelar inte in i studio.

Om debutalbumet hade varit en fysisk plats – hur hade det sett ut?

Som en skön park – med fontän.

Era livespelningar verkar redan ha blivit en stor del av hypen kring bandet. Känner ni att Sylvie’s Head egentligen måste upplevas live för att förstås fullt ut?

Det räcker med att man följer oss på Instagram.

Finns det någon spelning hittills där ni känt: ”Okej, nu händer det på riktigt”?

När Victor sög på en stump i Wales.

Ni låter som ett band som lika gärna hade kunnat komma från en svettig klubb i Berlin som från Göteborg. Hur mycket påverkas ni av klubbkultur och elektronisk musik?

Vi växte alla upp inuti en svettig klubb i Berlin, så där har ni det.

Det finns en ganska kompromisslös energi i det ni gör. Har ni fått höra att ni borde tona ner vissa delar för att bli mer ”tillgängliga”?

Ja, det är ständiga påtryckningar, framförallt från publiken.

Manifest-nomineringen i ”Best in Rock” känns nästan ironisk med tanke på att ni samtidigt drar åt så många andra håll än traditionell rock. Känner ni er ens hemma i rockscenen?

Det finns inga band som spelar traditionell rock längre, kanske Stones, fast de lutar mer åt en show dessa dagar. Vi älskar rock.

Många nya band känns väldigt genomtänkta visuellt och musikaliskt från start. Hur medvetna är ni kring er estetik och identitet?

Vi duschar och kammar håret innan varje spelning. Det finns alltid en baktanke med det.

Vilken låt på albumet säger mest om vilka Sylvie’s Head är just nu?

Ingen, du får lyssna på nästa skiva.

Och vilken låt var svårast att få rätt?

Hound Dog.

Det känns som att ni drivs mycket av fart och impuls. Finns det någon rädsla i att stanna upp?

Ja. Vi aktar oss för vila.

Hur ser relationen ut mellan kontroll och totalt kaos när ni skapar musik?

De gillar varandra. Tror vi, ibland kanske. Inte alltid. Det är komplicerat som man brukar säga.

Ni flirtar mycket med asatron och myternas bildspråk. Vad betyder vikingarna för er?

De betyder såklart allt. Var hade vi varit utan dem? Ingenstans troligen.

Vad hoppas ni att folk känner efter att ha hört ”Everything Is Free” för första gången?

Som att de precis blivit jagade genom skogen av 50 000 björnar.

Om någon aldrig hört Sylvie’s Head tidigare och bara får höra en enda låt – vilken ska de börja med?

Jag vet inte, vad tycker ni? Maintainer antagligen.

Vad lyssnade ni själva på under inspelningen av albumet?

Det kassa bandet i replokalen bredvid. Faan vad bösiga de är. Och Ken Ring, han spelar in där ibland. Vi tycker han är grym. Free Ken Ring.

Finns det någon artist eller scen ni känner er särskilt besläktade med?

Afrikanska tribala ritualer.

Vad vill ni att Sylvie’s Head ska vara om fem år?

Pandrogyna.

Och till sist – när allt går för fort, allt distar och allt håller på att spåra ur… vad är det som fortfarande håller ihop bandet?

Dyra jeans.

Era låtar kan kännas stundom svåra, stundom helt självklara. Vill ni dela med er av vilka ackord ni använt?

Det är mycket E.